Ända sedan Francos dagar har gemene spanjoren intagit en uppgiven attityd gentemot brister och överträdelser av makthavare och offentliga förvaltare. Under Francoregimen var det bevisligen lite som kunde göras för att ändra situationen, men även under demokratins första år har de flesta spanjorer valt att svälja orättvisor, av ren vana. Bristen på förtroende för myndigheterna har haft många negativa konsekvenser, exempelvis ett allmänt förakt mot offentliganställda och en särskild ovilja att betala mer skatt än nödvändigt.

I dessa dagar avslöjas en närmast oändlig mängd korruptionshärvor i olika förvaltningar och förutom själva brotten är det slående vilket storhetsvansinne som många av makthavarna haft. En stor del av den förskingring som utreds begicks under de goda åren, när pengar närmast verkade växa på träd (eller snarare lyftkranar). De korruptas agerande granskas dock nu, när fler spanjorer än på mycket länge knappt får ekonomin att gå ihop. Det gör att de misstänkta brotten och de förtroendevaldas agerande tilldelas speciell relevans.

Den ekonomiska krisen kräver samtidigt en ny ordning och en ny relation mellan befolkningen och den offentliga förvaltningen. Det är ohållbart att det svarta marknaden ska uppgå till som beräknat en fjärdedel av Spaniens produktion och den nya regeringen har redan varslat om åtgärder, som exempelvis en gräns för kontantbetalningar.

För att reformen ska fungera krävs inte bara en skärpt kontroll, utan även ett ökat förtroende hos allmänheten för att skattepengarna används på rätt sätt. Därför är det avgörande hur de många korruptionsskandalerna behandlas, inte bara av domstolarna utan även av de politiska partierna. Hittills har partierna traditionellt attackerat motståndare men försvarat sina egna representanter, när någon misstänkts för brott. Det måste bli ändring på det nu.

Det kan förefalla som en lång och mödosam väg att få spanjorerna att vilja betala mer skatt. Processen har dock börjat, även om många inte insett det ännu.