Det finns naturligtvis stora skillnader. Juholt tvingas avgå efter mindre än ett år som oppositionsledare, på grund av personliga bidragsskandaler och medföljande mediedrev. Zapatero valde att inte ställa upp för omval efter nära åtta år som regeringschef och på grund av en ekonomisk kris utan motstycke, orsakad till stor del av yttre omständigheter.

I båda fallen riskerar dock Socialdemokraterna och PSOE att tyna bort, efter att ha varit det ledande partiet under årtionden. De måste återuppfinna socialismen i en tid när fler saker än någonsin ställts på huvudet.

Det är helt klart en paradox att det i första hand är socialdemokratin som tagit stryk av krisen, då den uppenbart orsakats av ett sjukt kapitalistiskt system. De som i dagsläget har taktpinnen i de olika regeringarna och internationella organen är till stor del samma personer som på ett eller annat sätt grundlade krisen. I Spaniens fall kan man inte komma ifrån det faktum att den byggbubbla som slutligen sprack och som orsakat dagens rekordstora arbetslöshet, grundlades under José María Aznars regeringstid.

Om bara två veckor ska socialistpartiet PSOE välja ny generalsekreterare och lägga upp de nya riktlinjerna. Det är oklart om de lyckas finna rätt koncept, då de interna schismerna växer. Samtidigt verkar det vara viktigare än någonsin med en stark om moderniserad socialism, som kontrapunkt till de marknadslagar som bevisligen inte är fullkomliga.