Sett utifrån är det ytterst motsägelsefullt att spanska domare de senaste åren utrett brott mot mänskligheten i både Argentina, Chile och andra länder medan det blivit locket på så fort en domare (Garzón) försökt utreda händelserna under den spanska diktaturen. På hemmafronten konstaterar många att vad Garzón i grunden eftersträvat har varit en juridisk grund för att komma tillrätta med de mer än 100 000 fall av människor som försvunnit under Francoregimen, av vilka de flesta förmodas ligga i massgravar runt om i landet. I skrivande stund har omkring 5 000 kroppar spårats, genom de resurser som avsatts av lagen för det historiska minnet. De flesta av dem vid den gamla kyrkogården San Rafael, i Málaga.

Garzón tog hösten 2010 på sig en utredning som han själv bordlade efter bara en månad, när han som väntat fastställde att ingen av dem som skulle kunna hållas skyldiga för övergreppen under Francotiden längre är i livet. Utredningen i sig gav dock anhöriga till offren ett juridiskt instrument för att kunna gå vidare i sökandet efter sina släktingar.

Juristorganisationen “Manos Límpias” (Rena Händer), av många klassad som extremhöger, var dock inte sena att anmäla Garzón för egenmäktigt förfarande. Anklagelserna gäller att domaren medvetet skulle ha tagit sig an en utredning som har inte har kompetenser för.

Liksom beträffande avlyssningarna av häktade i Gürtel-härvan står Garzón nu inför en tolkningsfråga av lagen. Spanien utlyste som bekant en amnesti efter Francos död som inte bara frigav tusentals politiska fångar utan även förbjöd processer för händelser under Francoregimen.

Enligt Garzón och många jurister kan brott mot mänskligheten inte beläggas med amnesti. Andra menar att termen brott mot mänskligheten inte existerade under Francoregimen och att den juridiska ram som Garzón eftersträvat, i praktiken redan finns genom lagen om det historiska minnet.

Liksom i den förra rättegången yrkar statsåklagaren på friande dom. Om Garzón lyckas gå helskinnad ur de två första processerna väntar dock den tredje, som är den som mest riskerar att slå mot domarens anseende. Den gäller nämligen misstänkta dolda ersättningar från bland annat storbanken Santander, som Garzón sedan skulle ha gynnat genom att lägga ned utredningar som berörde banken.