I det kommande marsnumret av tidningen SK publicerar vi ett läsvärt reportage skrivet av Anna Billqvist om “Los niños robados”, de stulna barnen. Så sent som i fredags bekräftades ett nytt fall i Monda, då kistan som antogs innehålla resterna efter en död flicka var tom. Det brottet skulle ha begåtts för endast 28 år sedan, alltså nio år efter Francos död.

Allt ska ha börjat efter inbördeskriget, när utrensningen av oliktänkande (det vill säga republikaner) även inkluderade att nyfödda barn till det som ansågs var “olämpliga” mödrar gavs bort till regimvänliga och som regel propra katolska par, som inte kunde få egna barn. Allt organiserades av präster och nunnor, som hade ansvaret för mödravården på den tiden.

Detta vansinne, baserat på religiösa och ideologiska övertygelser, förvandlades till en för många lönsam verksamhet. Avgifter började tas för nyfödda barn och de som inte hade så mycket pengar kunde få barnen på avbetalning, som om det rörde sig om ett hypotek.

Så utbredd och lönsam var verksamheten att den tros ha pågått ända in på 90-talet. Bristande lagstiftning har banat väg för brotten, men framför allt en bristande medmänsklighet som saknar motstycke. Läkare, sköterskor, nunnor och präster har ljugit föräldrar i ansiktet när de sagt att deras barn dött. Begravningsbyråer har deltagit i affärerna genom att arrangera skenbegravningar med tomma kistor, eller med rester av djur.

Hade det inte varit för några enskilda adoptörers dåliga samvete hade den jättelika härvan förblivit okänd. Några valde dock att berätta för sina icke biologiska barn vid sin dödsbädd och sedan detta rullas allt fler kalla fakta upp.

Som om inte det vore tillräckligt vidrigt har det dessutom visat sig att denna sjuka spanska praxis även gick på export. Dömda för grymheterna som begicks av militärjuntan i exempelvis Argentina har vittnat att kidnappningen av barn för adoption var något de lärde sig av sina diktaturkollegor i Spanien.