Det är väl bara att konstatera att jag inte kan blunda för grova överfall som sker mot både människor och djur. Det är kanske inte det intelligentaste agerandet att konfrontera en uppenbart sinnesrubbad person, men jag kan bara inte låta bli. Bara tanken på låta dem hållas får mig att må illa.

Jag var på promenad med familjen och vår hund. Solen sken, även om vinden fortfarande var lite kylig. På väg tillbaka mötte vi en grupp som själva hade en hund. Min hade jag redan i koppel, medan den andra sprang löst och fram till vår. De hälsade och nosade på varandra, som jyckar oftast gör och plötsligt röt den andra hunden till, vilket heller inte är särskilt ovanligt. Den ende mannen i det andra sällskapet (där fanns flera kvinnor och barn) vek remmen som utgjorde kopplet i flera veck, tog tag i hundens halsband och gav den en pisksnärt rakt över nosen. I det läget sade jag inget, med förhoppningen att det var ett plötsligt utfall och sällsynt dålig dressyrmetod.

När vi började avlägsna oss såg jag dock hur mannen trycker ned hunden mot marken och plötsligt gav den en hård spark i sidan. Då brast det för mig och jag ropade ”sluta upp med det där”. Mannen glodde på mig som om han inte fattade vad jag talade om och då tillade jag att ”så där behandlar man inte djur”.

Det är då den väntade kommentaren föll. ”Jag behandlar min hund precis hur jag vill”, en mening som är lika moraliskt sjuk som direkt lagvidrig. Det har ingen betydelse om du äger ett djur, du får inte behandla det hur som helst - inte ens i Spanien.

Faktum är att det har blivit avsevärt bättre de senaste åren. Spanjorerna har traditionellt haft en mycket grym behandling av djur, både i festligheter och på hemmafronten. Lagstiftningen har dock skärpts och mentaliteten förändrats, men uppenbarligen finns det fortfarande störda personer som tycker att det är helt okej att sparka sin hund offentligt.

Den här gången slutade det med att mannen muttrandes fortsatte sin promenad med familjen, medan jag följde min hustrus uppmaning att inte lägga mig i ytterligare. Det är inte mycket mer jag kan göra för den stackars hunden, men jag tröstar mig i alla fall med att jag inte höll tyst. Även om det är mot bättre vetande.