Den ekonomiska debatten antar allt mer ideologisk karaktär och förutom den eviga höger-vänster debatten har vi flera nya motpoler som ideligen ställs mot varandra. Det handlar inte minst om Spaniens rätt till självbestämmande gentemot kraven/direktiven från EU. Spanien är som bekant med inte bara i EU utan även i euron och det gör att landet gjort avkall på en stor del av sitt självbestämmande. Hur mycket Rajoy än skulle vilja vara befolkningen till lags, är han samtidigt tvungen att blidka Unionen, om han vill undvika att Spanien blir utfryst.

En annan motpol som blivit aktuell är besparingarna kontra tillväxten. Besparingar har blivit något av ett konservativt ideal medan vänstern förordar en minimal nivå av investeringar och tillväxt, för att värna om sysselsättningen, tillväxten och med den välfärden.

Det som är så intressant med debatten är att de senare koncepten bara har några månader på nacken, men förespråkas av de respektive försvararna som om de varit självklara i alla tider. Mest uppseendeväckande är socialistledaren Alfredo Pérez Rubalcábas ställningstagande. Som en av huvudrepresentanterna för den förra socialistregeringen har han gjort så många pudlar att han vid det här laget skull kunna starta en kennel..!

Med start i valkampanjen i början av 2008 förnekade socialistpartiet att det skulle föreligga någon större kris. Ett avsevärt antal månader senare medgavs att lågkonjunkturen var allvarlig, men då hette receptet investeringar. Det personifierades inte minst i “Plan E”, där drygt 15 miljarder euro användes till kortsiktiga infrastrukturarbeten på kommunnivå. Sedan hette det att nya åtgärder inte var brådskande, bara för att över natten presentera ett chockpaket som inkluderade besparingar på bred front, sänkta löner för de offentliganställda, frysta pensioner och höjd moms.

Vid det laget skulle man kunna tycka att socialistpartiet lärt sig en dyr, men viktiga läxa. Men icke. Inför valet förra året förespråkade Rubalcaba åter begränsade besparingar och mer investeringar. Nu stöder han, åtminstone indirekt, generalstrejken.

Den senaste generalstrejken 29 september 2010 var i alla bemärkelser meningslös och det troligaste är att det blir samma fall nu. Den förra strejken organiserades i protest mot den planerade höjningen av pensionsåldern. Med facit i hand kan man konstatera dels att strejken hade en mycket begränsad uppslutning och dels att pensionsåldern mycket riktigt höjdes.