Det brukar heta att en ny regering ska ges en respit på 100 dagar, innan den granskas blir föremål för kritik. När Rajoy-regeringen nu haft mer än dubbelt så lång tid på sig att bli varm i kläderna finns det ett återkommande drag som jag känner mig föranledd att kritisera.

Vid ett flertal tillfällen har både ministrar och statssekreterare varit snabba att i utspel efterlysa skärpta straff. Det har gällt både barnmisshandlare som personer som orsakar naturbränder.

Utspelen är uppseendeväckande i flera bemärkelser. I första hand antyder de att den nuvarande lagstiftningen skulle vara för mild, långt innan skyldiga ställts inför rätta och än mindre dömts till något straff. Likaså speglar de en övertygelse om att förekomsten av brott och överträdelser skulle stå i proportion till hur hårda straffen är. Det må vara fallet vid planerat fiffel som exempelvis skattebrott, men jag har svårt att föreställa mig att varken barn- eller hustrumördare, liksom personer som genom försummelse orsakar naturbränder, skulle ta i betraktade brottsbalkens hårdhetsgrad innan de agerar. Det är helt enkelt ett idiotiskt resonemang.

Slutligen och vad som kanske är mest uppseendeväckande, är att de yttersta makthavarna agerar som den mest agiterade massan, i ett försök att vinna sympatier. När en stor allmänhet agerar känslomässigt är det viktigare än någonsin att de ansvariga behåller lugnet. Flera av de nya makthavarna har inte levt upp till den uppgiften, bland dem inrikesministern Jorge Fernández Díaz och justitieministern Alberto Ruiz Gallardón.