César Manrique var ett geni och en oerhört produktiv konstnär. I denna bemärkelse och även faktiskt fysiskt hade han mycket gemensamt med Picasso. Även om Manrique verkat på flera håll i Spanien och även utomlands (bland annat i New York) är det på Lanzarote som han satt sin omistliga prägel, både kulturmässigt och på ett mänskligt plan.

Manrique såg till att inte bara försköna den säregna vulkanön med sina byggnader och skulpturer, utan att även försvara dess ursprung och bekämpa överexploateringen. Han var alltid i konflikt med politiker och företagare som ville begå liknande övertramp som i andra spanska turistorter. Tyvärr tog några av dem överhanden efter Manriques död och konstnären vrider sig säkert i sin grav över byggnation som den vid Playa Blanca, intill Papagayostränderna.

Hans våldsamma död har naturligtvis stärkt legenden kring César Manrique, men redan i sin livstid var han en ikon. Han berättade för mig om hur han tvingats flytta från sitt grotthem i Tahiche, där han inte fick vara ifred, till det mer rofyllda Haria.

Den som besökt Lanzarote någon gång har oundvikligen berörts av Manriques kreationer. Vilket som helst av dem enskilt är ett mästerverk, men tillsammans skapar de en samling utan motstycke och förvandlar den lilla kanarieön till en unik plats på jorden.

Mirador del Río, Restaurangen vid Timanfaya, Monumento al Campesino, kaktusparken, Cueva de los Verdes och inte minst Jameos del Agua, en av de vackraste platser jag någonsin skådat. Men kanske är ändå hans största verk det som inte syns. Det som gör att så många plaster på Lanzarote förblivit orörda.

Om du vill veta mer kan du se en film om Manrique och Lanzarote (på spanska) här:
http://www.youtube.com
(Kvaliteten är så där. Kom gärna med tips på fler länkar om Manriques verk!)