Snabbtåget AVE som trafikerar sträckan Málaga-Madrid på drygt 2,5 timme är en fantastisk upplevelse, smidigt, bekvämt och punktligt som tåget! Men även solen har sina fläckar.

Idag är alla utrustade med mobiltelefon(er) men långt ifrån alla har vett att bruka dem som folk. Vid min senaste resa till Madrid på det fullpackade kvällståget från Málaga fick jag en yuppie till stolsgranne som var inbegripen i ett intensivt samtal redan när han klev in i vagnen. Med en hastig gest mot mig lät han meddela att han hade fönsterplatsen intill mig och mobilsamtalet fortsatte medan han ställde undan sin portfölj och tog plats.

Själv försökte jag som vanligt utnyttja tiden till att arbeta på min laptop, med hans kacklande mindre än 30 centimeter från vänstra örat.

Tåget avgick på tid och bredvid mig fortgick samtalet mellan juppien och någon kallad Judith. Det handlade om affärer, om köp av bolag och kompanjoner som inte gjort rätt för sig. Yuppien visade ingen antydan till att försöka avsluta samtalet eller ens sänka tonen och värna om sin privacitet. Endast de många tunnlarna längs den första delen av sträckan bröt samtalet och gav några korta pauser, alltid föregångna av flera "OYE", "ME OYEEES?" följt av en eller annan svordom som jag avstår från att återge.

Samtalet med Judith tog mot alla förmodan slut efter 20 långa minuter. Yuppien började då fiffla med hörlurarna och såg ut att ägna sig åt att se på filmen ombord, men då ringde istället någon honom. Det var hans fortfarande flickvän. Hur jag vet det?

"Hur är det med dig nu då? Jasså, verkligen? Ja de var ju faktiskt roligt att höra... Du måste ju förstå att man blir lite osäker... Men det är bra då? Så bra, vid en viss ålder börjar man liksom ställa in sig på saker och ting och det har jag helt tydligt för mig att du är speciell..."

Tro det eller ej, men efter detta samtal ringde han åter upp Judith och fortsatte älta om sina uteblivna provisioner. Jag hade då en längre stund desperat spanat efter konduktören för att bli tilldelad en annan sittplats, men förgäves.

Demonstrativt ställde jag mig raskt upp, tog min laptop och min väska, slängde en ilsken blick mot yuppien och begav mig bort längs mittgången. Först två vagnar senare hittade jag två lediga bordsplatser och satte mig mittemot en tjej, kommenterandes att jag bytt för att inte strypa min mobilpratande stolsgranne.
Kommentaren snappades upp av en grupp damer som satt mittemot och de log igenkännande. Jag drog en djup suck och slog åter upp min dator.

Det tog mindre än fem minuter så dök det upp en storväxt man med dator, mobiler (2) och en plastinslagen sandvich från restaurangvagnen i händerna. Han pratade också i mobilen (den ena av dem), men lyckades snabbt försäkra sig om att det var ledigt bredvid oss och slog sig ned, ivrigt diskuterande någon affär. Jag himlade med ögonen och damerna mittemot uppfattade det och såg ut som om de skulle dö av skratt. Vid det laget hade situationen blivit så absurd att till och med jag skrattade.

Mannen med de två mobiltelefonerna måste ha undrat vad vi höll på med...