Det växande missnöjet i Spanien medför ett politikerförakt som är direkt farligt, då det riskerar att minera en fundamental beståndsdel i demokratin. Spanska politiker må ha begått många och i vissa fall grova misstag och övertramp, men det är långt ifrån alla och det motiverar inte att politikerna sin sin helhet ska bekämpas.

I vad som måste uppfattas som ett populistiskt utspel har nu regionalpresidenten i Castilla-La Mancha beslutat att posten som regionalledamot ska utövas i princip ideellt. De hittillsvarande lönerna på omkring 3 000 euro slopas nästa år och endast traktamenten på omkring 1 000 euro kommer att delas ut.

Beslutet är i sig mycket tveksamt. Det innebär att det i praktiken blir ekonomiskt omöjligt för många inneha en post i regionalparlamentet, då de måste försörja sig vid sidan av och det uppmuntrar definitivt inte de mest kompetenta att kandidera till posterna. Dessutom går det stick i stäv med de åtgärder som efterlysts för att ha mer oberoende representanter. Om de av ekonomiska skäl är tvungna att vara yrkesverksamma samtidigt som de fyller en viktig parlamentspost ökar ju risken för att de kan ha privata intressen i enskilda beslut.

Rent ekonomiskt håller inte heller åtgärden. Slopandet av regionalledamöternas löner motsvarar en årlig besparing på omkring en miljon euro, medan enbart Cospedals rådgivare tillsammans lyfter 1,2 miljoner.

Vid sidan av detta resonemang är dock det mest uppseendeväckande att Dolores de Cospedal föregår med sällsynt dåligt exempel. Hon är inte bara regionalpresident i Castilla-La Mancha utan dessutom generalsekreterare för regeringspartiet Partido Popular och som sådan en av Spaniens mest välbetalda politiker, god för mer mer än 200 000 euro om året.