Informationen om generalstrejken var så förutsägbar att det nästan känns tröttsamt att försöka återge den. Fackföreningarna hävdar att att uppslutningen var på drygt 75 procent och att konsumtionen sjönk avsevärt. Den avslutande demonstrationen i Madrid ska enligt sammankallarna ha samlat en miljon personer.

I den andra vågskålen har vi regeringens och högerpressens siffror. De hävdar att uppslutningen var minimal och till och med mindre än vid den förra generalstrejken 29 mars. De lutar sig bland annat på siffror som visar att elkonsumtionen skulle ha sjunkit med blott tolv procent, jämfört med en vanlig dag. I Madrid tågade för övrigt endast 35 000 personer, om man ska tro myndigheterna.

Oavsett om fackets eller regeringens siffror är de korrekta, eller om sanningen (troligtvis) ligger mittemellan så frågar man sig vad det har för betydelse. En massiv uppslutning behöver inte betyda att alla stödjer strejken, då många kanske hållit stängt eller låtit bli att jobba av rädsla för repressalier från våldsamma strejkvakter. En låg uppslutning kan å andra sidan bero på att många som sympatiserar med strejken inte vågar stanna hemma av rädsla för repressalier från sin arbetsgivare, eller som inte anser sig ha råd att avstå från en dagslön.

Den väsentliga frågan i sammanhanget torde vara om generalstrejken haft någon betydelse och svaret är enligt min uppfattning solklart nej. Att många i Spanien är rent ut sagt förbannade på myndigheterna och svångremspolitiken är ingen nyhet. Det är också föga troligt att regeringen kommer att ändra sin politik på någon punkt. Den är nämligen övertygad om att den har rätt och även om det inte vore så skulle EU inte tillåta någon kursändring.

Det som gör generalstrejken meningslös är just dess förutsägbarhet. Det krävs någon annan reaktion och aktion för att få till stånd förändringar. Jag är inte den som sitter på alla svar eller som ska ge idéer, men det förefaller mig som att den "rätta" vägen om man vill uppnå förändringar heter passivt motstånd.