Den spanska krisen är enkel och komplex på samma gång. Om man granskar de makroekonomiska siffrorna finns hur mycket som helst att studera. Men man kan också gå till själva kärnproblemet och förklara krisen utifrån detta perspektiv.

Med grundläggande historisk kännedom kan vi idag konstatera att Spaniens formidabla utveckling från fattigt och förtryckt land under Franco till en av EU:s ledande ekonomiska krafter, i stor utsträckning steg spanjorerna åt huvudet. Pinsamma utspel som Zapateros referens om att den spanska ekonomin spelar i "Champions League", påminner om detta. Men även på gräsrotsnivå tyckte gemene spanjor att det var helt naturligt att en murare kunde tjäna betydligt mer än både lärare och läkare och många borgmästare tyckte att de förtjänade högre lön än landets regeringschef.

Det främsta som spanjorerna lärt sig hittills av krisen är att ifrågasätta. I alla tider har folk beklagat sig över orättvisor och korrumperade makthavare, men det har som regel skett vid bardisken öven en "caña". Idag är inget heligt längre, varken det politiska etablissemanget, bankirerna, kungahuset och än mindre den katolska kyrkan.

Så länge det sker på ett sansat och konstruktivt sätt är det positivt att spanjorerna lärt sig att ifrågasätta. Det är fortfarande en hel del som behöver granskas, men samtidigt är det dags att gå in i fas två i denna viktiga struktur- och mentalitetsförändring. Det är nämligen hög tid att börja rannsaka sig själv också.

Det mesta av det som varit fel och direkt kriminellt i Spanien, förklaras av att det funnits väldigt lite egenansvar. Man har sett på sin omgivning, stämplat andra som korrupta och ohederliga och sedan med gott samvete endast "tagit efter". "Jag gör ju bara vad alla andra gör", har varit devisen för alla dessa oärliga politiker, som skott sig på allmänhetens bekostnad.

När vi inte bara ifrågasätter vår omgivning, utan även oss själva, då har vi tagit det avgörande steget ut ur krisen – och mot ett bättre Spanien.