Politikerföraktet har alltid varit stort i Spanien, men med krisen har det växt till en helt annan dimension. Politikerna själva får säga vad de vill, men de bär själva en stor del av skulden för detta.

När man hör de folkvalda tala är det med ett språk som inte når allmänheten. Partierna talar som regel endast till sina egna anhängare i tydligt kontrollerade sammankomster, men även när makthavare uttalar sig offentligt gör det på ett sätt så man frågar sig om de själva tror på det de säger.

I veckan fick vi bekräftat att nära sex miljoner söker jobb i Spanien och att 26 procent av den arbetsföra befolkningen saknar sysselsättning. Ökningen under Partido Populars första år vid makten är på nära en miljon.

Med detta i ryggen träder arbetsmarknadsministern Fátima Báñez fram och försvarar arbetsmarknadsreformen från förra året, som skulle vända tendensen på arbetsmarknaden. Báñez uppger på fullt allvar att reformen fyller sin uppgift.

Korruptionsskandalerna, med de senaste avslöjandena om svarta pengar i kuvert på PP:s huvudkontor, ökar knappast förtroendet för politikerna. Ej heller när de avslöjas hur några sitter och spelar dataspel under plenidebatten, eller betalar feta arvoden till bekanta under pseudonym.

Ingen minister eller partiledare får sedan länge ens godkänt betyg i opinionsundersökningarna. Vice regeringschefen Soraya Sáez de Santamaría är den bäst värderade och kommer ändå inte upp i fyra, på en tiogradig skala. Regeringschefen Mariano Rajoy ligger på under 3,5 och oppositionsledaren Alfredo Pérez Rubalcaba har visserligen något bättre anseende än Rajoy, men inte mycket.

Jag tror att det har uppstått en rejäl lucka mellan väljarkåren och de förtroendevalda, där de senare inte respekterar väljarnas åsikter och därför inte lyssnar eller tar dessa siffror på allvar. Problemet är att väljarna i sin tur tappat det mesta av förtroendet för politikerna och det gör det ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, att tillsammans styra skutan ur finansstormen.