Spanska politiker har inte utmärkt sig varken för att vara transparenta, lyhörda eller villiga att medge sina misstag. Folkopinionen, liksom massmedias tryck, är nu så stark att de folkvalda dock tvingas tänka om. Det har speciellt Partido Popular fått erfara.

Så sent som i lördags offentliggjorde Mariano Rajoy sin deklaration sedan tio år tillbaka. Det skulle aldrig ha skett om inte massmedia avslöjat en misstänkt B-kassa i regeringspartiet och högljudda protester följt från allmänheten.

Tidigare skulle varken tidningsuppgifter eller demonstrationer ha rubbat makten. Men bara några dagar senare meddelade PP:s generalsekreterare Dolores de Cospedal att partiet sparkat den korruptionsstinkande före detta borgmästaren i Pozuelo de Alarcón, Jesús Sepúlveda. Tillika ex-make till hälsovårdsministern Ana Mato. Bara en vecka tidigare påstod partiet att det var omöjligt att stryka Sepúlveda från lönelistan.

Igår kom nästa pudel. Justitieministern Alberto Ruiz Gallardón meddelade att de kontroversiella domstolsavgifterna, som redan införts, sänks eller helt slopas i vissa fall. Hela domstolsväsende har varit på krigsstigen i flera månader och har bland annat varslat om strejk. Efter hårdnackat motstånd har Gallardón plötsligt vikt sig.

I dessa fall är det medierna och de offentliganställda som fått igenom förändringar. Men det finns också tydliga exempel på att folks protester på gatorna faktiskt ger resultat, åtminstone ibland. Stängningen av nattakuten i en rad byar i Castilla-La Mancha ledde till en rad demonstrationer och ganska snart stoppades åtgärden av Högsta domstolen. Samma sak skedde med den omdiskuterade euroavgiften på receptmedicin, som domstolen stoppat i både Katalonien och Madridregionen.

Om man ska våga sig på att spå saker i detta nya spanska prisma kan man inte längre utesluta följande händelser:

1. Utbildningsminstern Ana Mato (PP) avgår, på grund av de gåvor som både hennes ex-make och hon själv mottagit i Gürtelhärvan.

2. Prinsessan Cristina tilldelas misstanke om brott, då hon befinns ha haft kännedom om maken Iñaki Urdangaríns svindelaffärer.

3. Urdangarín fälls för förskingring och skattebrott och döms till mångmiljonskadestånd och ett fängelsestraff på två år, som innebär att han slipper tjäna tid på anstalt.

4. Madrids regionalpresident Ignacio González (PP) tvingas avgå, när det bevisas att han ägt en lyxvilla i Guadalmina som han inte deklarerade och som köpts med svarta pengar.

5. Privatiseringen av ett halvt dussin sjukhus i Madridregionen kallas tillbaka.

6. Den andalusiske regionalpresidenten José Antonio Griñán (PSOE) avgår, när ERE-skandalen (otillbörliga avgångsvederlag) växer sig för stor för att kunna förneka kännedom.

7. Oriol Puyol (CiU), son till tidigare regionalpresidenten i Katalonien Jordi Puyol och väntad efterträdare till den nuvarande Artur Mas, tvingas avgå som generalsekreterare för partiet (när som helst) och fälls för egenmäktigt förfarande och mutbrott vid tilldelningen av licenser för bilprovningsstationer i regionen.

8. (Och nu tar jag i så det blöder...) Tidigare provinsordföranden i Castellón Carlos Fabra (PP), som hävdar att han vunnit på lotteri vid ett otal tillfällen, fälls för förskingring i mångmiljonklassen. Detta efter att ha lyckats slingra sig ur lika många förundersökningar som han kommit över vinstlotter.