Sedan är det ganska lustigt att just den här korkbiten är slående lik Andalusiens karta. Kanske har den därför en ännu större symbolik, nämligen de många vedermödor som genomlidits i södra Spanien, men som samtidigt lämnar ett så vackert arv.

Idag firas Día de Andalucía, Andalusiens dag. I Spanien är som bekant den regionala identiteten betydligt starkare än den nationella. Inte minst i autonoma regioner som Katalonien, Baskien och Galicien.

Till skillnad från nämnda "historiska" regioner har Andalusien inte något eget språk, även om dialekten är ökänd och ytterst svårförståelig för ovana öron. Själv förstår jag det mesta som min svärfar, från en liten by i Cádizbergen, säger – men inte allt… Och då är jag ändå född i Málaga.

Kanske är det lättare att känna gemenskap i ett homogent område, med ett eget kännetecknande språk. Andalusien är dock Spaniens inte bara största, men förmodligen också mest heterogena region. Kulturmixen som vi upplever inte minst på Costa del Sol går tillbaka många århundraden och startade omkring 10 000 år före Kristus, när fenicierna slog ankar i nuvarande Cádiz. Efter dem kom grekerna (långt före drottning Sofia!), vikingarna, sedan kartager, romare, sveber, vandaler, västgoter, morer och kristna. Och idag alltså mer än hundra olika nationaliteter.

Det finns trots allt en gemensam nämnare för oss alla som lever i Andalusien, oavsett ursprung, ras, språk eller religion. Det är tolerans. Öppenheten att leva fredligt med andra folkgrupper i det gemensamma sökandet efter livskvalitet. För nog är det just livskvaliteten som fortfarande lockar miljoner människor varje år till Bética, Al-Andalus, Andalusien. Kärt barn har som bekant många namn.