Nyfiket inväntar jag vad som ska ske härnäst. Mannen gör sig ingen större brådska. Han kliver ur bilen, går fram och tittar på den parkerade Volvon och är på väg att gå, när han uppfattar att jag står och tittar.

"Jag har inte gjort någonting", säger mannen (på spanska) och går mot hissen. Innan han hinner avlägsna sig går jag dock fram och pekar demonstrativt på det stora skrapmärket på Volvons bakre fälg.

"Han står dåligt parkerad, ser du inte det!?", säger mannen då. Min konversation med honom försvåras inte bara av mannens uppenbarliga nonchalans, utan även det faktum att han hör ytterst dåligt. Varje kommentar från min sida besvaras med en gest av mannen mot sitt högra öra och den hörapparat som han bär där.

"Det är ditt fel! Om du inte ställt dig på handikapparkering hade jag kunnat parkera där!", får jag mig plötsligt till livs. Till saken hör att jag inte alls står på handikapparkering, utan bredvid.

– Ska du inte lämna en lapp till ägaren? frågar jag den äldre mannen, samtidigt som jag noterar att han går omkring i filttofflor.

"Jag har ingen penna här. Men det fixar jag senare".

Till mannens stora förtret plockar jag fram kulspetspenna och papper ur min bil.

"Jag skriver upp ditt registreringsnummer. Du är vittne till att bilen står dåligt parkerad", säger mannen.

Jag inser att det är lönlöst att försöka argumentera med honom. Till slut lämnar han en liten lapp på Volvons regnvåta fönsterruta. Jag gissar att om lappen inte var oläslig från början kommer den att vara det när Volvons ägare upptäcker den.

I min bil väntar min yngsta dotter så jag nöjer mig med att fotografera olycksfordonen och åka hem. Jag vet inte om den drabbade Volvo-föraren kunnat identifiera förövaren, men hade jag inte varit närvarande hade garanterat ingen åtgärd vidtagits.

Och den gamle mannen förbannar förmodligen fortfarande den dag då han repade en bil framför näsan på en svensk journalist…