Postverkligheten fick i och med manifestationen i Madrid 10 februari definitivt fotfäste i Spanien. Jag har ingen aning om hur stor andel av de tiotusentals demonstranter som samlades vid Plaza de Colón verkligen sväljer de argument som brukades för att sammankalla dem. Vad som är tydligt är att ingen av dem bryr sig. Åtminstone inte när det gäller att försöka stjälpa socialistregeringen.

Jag vet av erfarenhet att detta inlägg kommer att bli föremål för både det ena och det andra påhoppet av läsare som förefaller gå i taket över att en chefredaktör faktiskt kan ha en egen uppfattning. Speciellt om denna inte överensstämmer med deras egna åsikter. Med en åsnas envishet ska jag dock försöka förklara med argument varför jag menar att demonstrationen i Madrid var baserad på rena lögner. Notera att detta är en BLOGG (som underförstått är subjektiv) och att det inte handlar om att ta politisk ställning. Däremot kommer jag alltid att ställa mig på sanningens sida.

Det som på bara några dagar mobiliserade de tre högerpartierna i Spanien var socialistregeringens påstådda kohandel med de katalanska separatisterna. Rent objektivt finns det dock inget som skulle styrka detta påstående. Sant är att Pedro Sánchez kom till makten med stöd av bland annat separatisternas röster, men det finns inga konkreta bevis för att han gjort några eftergifter i utbyte mot detta.

Vid manifestationen i Madrid hävdades bland annat att socialistregeringen accepterat den katalanska regionalpresidenten Quim Torras 21 närmast sinnessjuka anspråk. Det är lögn och det vet både de som skrev manifestet, de som läste upp det och de som applåderade.

Den politiska debatten blir särskilt abstrakt då oavsett om socialistregeringen skulle ägna sig åt skumma förhandlingar så finns det ingen chans att den på eget bevåg kan bryta sönder Spanien. Socialisterna och de katalanska separatisterna kan inte avtala någon som helst form av katalanskt självstyre och inte ens ett erkännande av katalanernas rätt att hålla en folkomröstning i frågan. Detta kräver som alla vet en grundlagsreform med kvalificerad majoritet i parlamentet. Punkt slut.

Det är inte första gången som Partido Popular (Ciudadanos och Vox fanns inte då) brukar falska påståenden för att skada en socialistregering. Vid samma plats i Plaza de Colón samlades 2007 faktiskt fler demonstranter än senast, mot Zapateroregeringen som då anklagades för att kohandla med ETA. Argumenteringen var nästan identisk då som nu, att socialisterna hotar Spaniens enighet. Vi vet med facit i hand att anklagelserna mot Zapateroregeringen var falska och det är uppenbart att samma sak gäller nu.

Det finns dock en avsevärd skillnad denna gång som väcker allvarliga farhågor hos mig. Nu finns nämligen Vox och är det några som trivs som fisken i vattnet i postverklighetens era så är det nypopulisterna. Vi har sett det i Brexit, vi har sett det hos de främlingsfientliga partierna som uppenbarligen har så svaga argument att de måste skapa Fake News på sociala nätverk och vi ser det inte minst i Trumps USA. Vad vi inte sett på andra platser är hur till synes seriösa partier som Partido Popular och Ciudadanos inte drar sig för att kasta sig ned i gyttjan och slåss med Vox i deras hemmamiljö. Det kan tyvärr bara sluta illa, när vi nu har kommun- regional- och vem vet om inte också riksval om hörnet.