Det kan verkligen diskuteras lämpligheten i att göra politiska manifestationer i samband med ett evenemang som är ovärderligt för Barcelona och Katalonien. Mobile World Congress har hittills stått emot både taxistrejker och politiska manifestationer, men det finns många städer runt om i världen som mer än gärna rullar ut röda mattan för framtida upplagor. De som kritiserar den spanske monarken bör dock inte underskatta vikten av att kunna tillföra kunglig glans till ett internationellt evenemang av detta slag.

Situationen i Katalonien är i många fall extrem, men även i övriga Spanien har det spridit sig ett stort missnöje med kungahuset. Det grundar sig inte minst i de skandaler som skakat både Juan Carlos och prinsessan Cristina samt hennes make Iñaki Urdangarín. Många spanjorer utger sig numera för att vara republikaner, en övertygelse som är både respektabel och laglig. Däremot förefaller många av argumenten vara ganska enfaldiga. Låt oss granska några av dem.

Det argument man kanske mest hör mot kungahuset är att det är en ålderdomlig och odemokratisk instans, då posten går i arv. Vad många spanjorer då glömmer är att några av världens mest ansedda demokratier, inkluderat Sverige, är monarkier.

Även om tronen som bekant går i arv och monarken sålunda ej genomgår val, så är modellen antagen genom den folkomröstning som 1978 med bred majoritet antog den nuvarande författningen. Här kommer nästa argument mot kungahuset, som anger att många av dagens spanjorer ej deltog i folkomröstningen, då de inte var myndiga eller ens födda för 41 år sedan. Detta argument faller dock till föga i jämförelse med mängder av andra länder vars författning är flera hundra år gammal och sålunda inte röstats fram av någon av dagens medborgare.

Det tredje argumentet är att tronen är en ålderstigen institution som kostar skattebetalarna en förmögenhet. I verkligheten är kungahusets anslag cirka åtta miljoner euro om året, som är en struntsumma jämfört med många andra utgifter. Den reklam som kungahuset utgör för Spanien internationellt är värd mångdubbelt mer.

För mig finns ett mycket starkt argument för att upprätthålla ett modernt kungahus, som har en uteslutande institutionell funktion. Det utgör nämligen en välbehövlig kontrapunkt till allt som numera är politiserat. En president representerar ett parti och som sådan kommer hen alltid åtnjuta motstånd hos en del. En kung eller drottning står dock över de politiska schismerna, vilket är inte minst viktigt när de till exempel rycker ut i samband med tragedier för att trösta och stötta offer.

Så självklart både stödjer jag och hälsar på kungen om tillfälle ges. Det skedde för övrigt i höstas vid ett evenemang i Madrid och det var faktiskt Felipe som tog initiativet. Under en kaffepaus i Casino de Madrid dök den spanske monarken upp. När han passerade mig nickade han och sträckte fram handen. Vi hälsade och jag hörde mig själv uttala ett ”majestad” (ers majestät).

Kände jag mig som en medeltida undersåte för det? Inte alls.