Statens behov av att öka sina intäkter och sänka sina kostnader är uppenbar. I horisonten hägrar kravet på att uppfylla EU:s gräns för euroländerna på ett underskott i statsfinanserna på högst tre procent 2013. I dagsläget överstiger det spanska underskottet sex procent.

Debatten har varit hård beträffande förmögenhetsskatten och bland annat anser många att det är speciellt omotiverat att väcka så heta känslor för en förmodad intäkt som långt ifrån löser finansieringsbehovet. Staten behöver avsevärt mer än den miljard euro om året som detta tillfälliga förslag (förmögenhetsskatten gäller inledningsvis bara i två år) innebär.

Det finns andra intressanta aspekter på den senaste debatten. En av dem är argumenteringen att de rika i större utsträckning måste dra sitt strå till stacken. Det hänvisas bland annat till utspelet från förmögna fransmän, som självmant bett sina myndigheter att få bidraga till att minska budgetunderskottet.

Det som inte framgår i argumenteringen är att Spanien sedan länge har en progressiv skatteskala, vilket alltså innebär att procentsatsen stiger, ju mer en person tjänar. Sedan tillkommer komplikationen att de allra mest förmögna normalt inte har tjänsteinkomst och att de genom effektiv skatteplanering ofta inte betalar något alls.

Men mest intressant i det här sammanhanget är nog att det rör sig om ett initiativ som inte härstammar från själva regeringen och som till och med går emot vad regeringschefen Zapatero själv tidigare lovat. Enligt CiU:s talesman i parlamentet Josep Antoni Durán i Lleida ska Zapatero personligen ha garanterat Durán i Lleida att förmögenhetsskatten inte skulle återinföras.

Den som tagit initiativet och som på detta vis visat att han bestämmer mer än själva regeringen är PSOE:s kandidat Alfredo Pérez Rubalcaba. Han lämnade som bekant i somras sina uppdrag i regeringen för att inrikta sig på valkampanjen, men det har uppenbarligen inte fråntagit honom makt, tvärtom.

Det är förvånansvärt att någon som står utanför regeringen och som har tydliga politiska intressen tillåts dra i trådarna i finanspolitiken. Oavsett om man är enig med det senaste beslutet om fastighetsskatten eller ej.