Ledamöterna i spanska parlamentet väljs in kvotvis i de olika provinserna. Det finns ett fast antal poster att tillsätta för varje provins och hur många varierar, främst beroende på befolkningsantalet i varje provins. Det kan omedelbart förefalla som ett rättvist system, men det finns luckor som allvarligt missgynnar partier som exempelvis Izquierda Unida och nu senast även UPyD.

Saken är den att systemet gynnar i hög grad regionala partier som är starka i sina respektive territorier, men som helt saknar representation i andra delar av landet. Dessa kan ta flera platser tack vare att de har en viktig andel av rösterna i en eller ett par provinser.

I den andra vågskålen finns partier som Izquierda Unida och UPyD, som är rikspartier med sympatierna jämt fördelade över större delen av Spanien, men därmed utan större dominans i enskilda provinser.

Typexemplet under alla år har varit Izquierda Unida, som konsekvent får betydligt fler totalröster än regionalistpartierna, men avsevärt färre platser i parlamentet. Nu gjorde IU ett kanonval i söndags och gick från två till elva mandat. Med ett system som fördelar platserna baserat på andelen röster borde vänsterkoalitionen dock ha fått hela 25 mandat.

Glädjen över UPyD:s framgång, där de femdubblat sitt tidigare mandat, är också grumlad. Enligt diagrammet ovan som visar partiernas antal röster delat på hur många mandat de fått, visar att UPyD fått betala dyrast för sina platser, nämligen med hela 227 538 röster per stol. Det kan jämföras med det regionala Navarrapartiet GBai, som kommit in i kammaren med ett mandat med endast 42 372 röster. Medan Izquierda Unida har en kvot på drygt 152 000 röster per mandat, har PP endast 58 000.

För att belysa det på ett annat sätt. UPyD fick i valet drygt 1,1 miljoner röster, eller en andel på 4,69 procent. Beroende på fördelningen i de olika provinserna gav det endast fem mandat. Den nya baskiska koalitionen Amaiur fick däremot sju platser, trots att de endast fick drygt 330 000 röster. Detta då samtliga Amaiurs sympatier var samlade till de tre baskiska provinserna och Navarra.

Man kan tycka att det är olyckligt att mindre rikspartier missgynnas men att systemet inte kan vara vattentätt. Det som dock är sjukt med hela upplägget är att kvotsystemet är av senatsmodell, när det redan finns en separat Senat som folket röstar till. Det finns ingen vettig förklaring till att folket ombeds rösta på provinsiella kandidater som i teorin ska representera dem i riksparlamentet, när den övervägande majoriteten trots allt lägger sin röst på rikskandidaterna och när det som sagt finns en Senat.

Hur många vet exempelvis att PP:s och PSOE:s huvudkandidater i Málagaprovinsen var Celia Villalobos respektive Trinidad Jiménez?

Mest anmärkningsvärt är dock att det parti som gynnas mest av det nuvarande systemet är vinnande Partido Popular. Enligt tabellen skulle de med ett jämnt röstfördelningssystem ha fått 26 platser färre och därmed hade de inte haft egen majoritet.