Det är lätt att bli deprimerad om man följt de spanska nyheterna under jul- och nyårshelgen. Spanien bedöms ha gått in i en recession, statsunderskottet är större än beräknat och regeringen har mot Rajoys tidigare löften beslutat om skattehöjningar på bred front. Både inkomstskatten och fastighetsskatten höjs för 2012 och 2013.

Enligt den nya PP-regeringen är det fråga om åtgärder som den tvingas vidtaga mot sin vilja, tvingade av siffror som är sämre än vad den tidigare socialistregeringen redovisat. Detta argument var så förutsägbart att jag redan hade spått det före matskiftet. Skattehöjningen kommer dessutom i hand med miljardbesparingar och regeringen medger att vi bara sett början på indragningarna.

De offentliganställda får dra ett stort lass, med oförändrade löner och förlängda arbetstider, med 2,5 timmar i veckan. Trots det uppgår deras genomsnittliga arbetsvecka till 37,5 timmar. Det är avsevärt mindre än vad många i den privata sektorn tvingas lägga ned, för att inte tala om egenföretagarna.

Trots all dysterhet är jag fortfarande optimistisk. Krisen tvingar oss att ifrågasätta och förändra mycket som varit på tok allt för länge. Ett exempel är just de extrema skillnader som gällt för offentliganställda, jämfört med privatanställda. Nästa steg blir säkerligen att det inte längre kommer vara lika rumsrent med svart handel. Regeringen förbereder redan reformer i denna riktning.

Det som är anmärkningsvärt är Mariano Rajoys plötsliga skygghet. Den som inte vet bättre skulle kunna tro att det är Soraya Sáez de Santamaría som styr, då det är vice regeringschefen som hittills varit regeringens ansikte i alla svåra beslut. Om det är försiktigt eller fegt av Rajoy låter jag vara osagt.