• Sällan har nog en ”historisk” valseger haft så bitter eftersmak. Faktum är att det är fjärde gången som PP:s Javier Arenas misslyckas med att komma till makten.

• Lika sällan har valets stora förlorare varit lika glad som PSOE:s José Antonio Griñán. Raset med nio mandat var betydligt mindre än befarat och mot förmodan behåller socialisterna makten i Andalusien.

• Åter igen visar väljarkåren att korruption inte är en allt för betungande omständighet för makthavare. Vi såg det i PP:s jordskredsval i Valencia förra året och vi såg det åter igår i Andalusien. Trots den uppmärksammade skandalen med bidragssvindel i mångmiljonklassen, röstade nästan lika många på socialistpartiet som på PP.

• Opinionsundersökningarna slog ordentligt fel, när de spådde en bred seger för PP med trolig egen majoritet. En anledning är säkerligen att Arenas delvis fått betala ett missnöjespris för centralregeringens impopulära besparingar, sedan Rajoy kom till makten

• Precis som vid riksvalet i november är PP:s seger mer grundad på socialistpartiets ras, än på egna meriter. Mot bakgrund av den rekordhöga arbetslösheten i Andalusien (32 procent) och nämnda korruptionsskandaler är det anmärkningsvärt att PP bara fick tre procentenheter fler röster än i förra valet.

• Det verkliga missnöjet mot PSOE finns att skönja dels i partiets ras med nära tio procentenheter, men också i det låga valdeltagandet. Det tyder på att många som tidigare röstat på PSOE inte haft någon annan kandidat som de velat ge sin röst till och därför valt att stanna hemma.

• Det låga valdeltagandet kan också bero på att Arenas seger förfallit så uppenbar att några som kunnat tänka sig att rösta på PP inte kommit sig för, då de tagit segern för given.

• Vänsterkoalitionen Izquierda Unida gör liksom i riksvalet ett mycket bra resultat. Frågan är hur mycket det är på egna meriter och hur mycket det egentligen beror på missnöjesröster från tidigare PSOE-anhängare som fortsatt vill rösta vänster.

• Det faktum att PP vunnit valet och har flest mandat i Andalusien har ingen som helst praktisk betydelse. De är fortfarande i oppositionsställning.

• Den stora skillnaden mot tidigare är att PSOE nu är avhängiga av Izquierda Unida för att kunna regera. Återstår att se om IU prioriterar så stor makt som möjligt i form av regerings- och direktörsposter, eller om de sätter politiska frågor i fokus.

• Det är inte bra att något parti, oavsett färg, regerar mer eller mindre enväldigt i mer än 30 år. Izquierda Unida har det stora ansvaret att verkligen sätta press på PSOE för att få till stånd förbättringar och inte minst röja upp i det socialistiska träsk, som utan tvekan bildats i den regionala förvaltningen under alla dessa år.

• Partido Popular har på bara några månader förlorat hundratusentals röster i Andalusien, jämfört med resultaten i riksvalet. Det kan visserligen tolkas som att en del väljare föredrar blått på riksnivå och rött regionalt, men den största sanningen är nog att PP redan fått betala ett pris för sin åtstramningspolitik.

• PSOE:s begränsade förluster utgör viktigt andrum för nye partiledaren Alfredo Pérez Rubalcaba. Om PSOE även hade förlorat sitt fäste i Andalusien skulle snaran kring Rubalcábas hals med all säkerhet ha dragits åt.

• Javier Arenas överträffar Rajoy i valförluster. Till Arenas fördel ska dock sägas att han kämpar tappert i oppositionen, medan många andra politiker hoppar av så snart de inte kommer till makten.

• Om Arenas inte kommit till makten denna gång, när PP har egen majoritet på riksnivå, med Andalusiens ekonomi i botten och med en mängd stinkade korruptionsskandaler som skakar PSOE regionalt, är den naturliga frågan om han någonsin kommer att bli andalusisk regionalpresident.