Oavsett vems siffror man förlitar sig på (allt från 650 000 till två miljoner demonstranter) överträffade gensvaret på självständighetskallelsen alla förväntningar. Förutom den enorma uppslutningen var det anmärkningsvärda också hur sansat och fredligt manifestationen gick tillväga.

ETA:s terroristverksamhet under drygt 40 år har gjort att den baskiska separatismen varit den mest omtalade, men sanningen är att den katalanska självständighetsrörelsen är både mer radikal och mer utbredd. Trots det hade yttringarna hittills, i form av symboliska folkomröstningar och liknande, varit marginella. Tisdagens marsch var en styrkedemonstration som inte kan ignoreras och som väcker inte så få frågetecken.

Rent grundlagsmässigt är Kataloniens separation från Spanien i dagsläget en omöjlighet. Experter hävdar att grundlagen inte ens tillåter en katalansk folkomröstning i frågan, bland annat då den övriga spanska befolkningen också skulle ha rätt att yttra sig om en eventuell separation.

En annan, minst lika komplicerad aspekt, är Spaniens och därmed Kataloniens tillhörighet till EU. Aldrig i unionens historia har en av medlemsländernas regioner splittrat sig och det skulle i praktiken innebära att Katalonien automatiskt hamnar utanför både unionen och eurosamarbetet.

Vad är det då som får miljontals katalaner, långt ifrån alla radikaler, att efterlysa självständighet? Det är en fråga som är svår att besvara. Jag ska göra ett försök.

Först och främst har Katalonien en historia där området under långa perioder varit underkastat och till och med förtryckt av den spanska statsapparaten. Detta var fallet inte minst under Francoregimen, då till och med katalanska språket var förbjudet.

Vidare är Katalonien en av av Spaniens rikaste regioner och har som sådan alltid bidragit mer till den spanska statskassan än vad den fått tillbaka. Missnöjet har motvilligt svalts under alla år, men när krisen nu tvingar regionalmyndigheterna till hårda besparingar, har det fått mångas bägare att rinna över.

Trots att Katalonien bidrar mer än de flesta till statskassan, är investeringarna i regionen i många bemärkelser sämre än i många andra delar av Spanien. Ett tydligt exempel är att katalanerna har många färre gratisvägar att färdas på och betalar sålunda skyhöga kostnader för sina dagliga resor på betalvägar. Likaså nådde snabbtåget AVE Barcelona nästan 20 år senare än Madrid och Sevilla.

Katalanerna är ett folk som i övriga Spanien i stor grad är missförstådda. Deras självständighetsanspråk och avståndstagande från övriga Spanien (exempelvis genom banderoller på Barcelonas matcher med texten "Catalonia is NOT Spain), har gjort att många spanjorer uppfattar katalaner som snåla och egocentriska (vilket sällan är fallet).

Slutligen ska man inte underskatta hur katalanska regionalistpartier, inte minst regerande CiU, skickligt spelat på schismerna med centralregeringen och ofta dolt sina egna brister genom att spela på den gemensamma fienden. Dessa regionalistkänslor var tills för bara några år sedan på fallrepet (radikala partier son ERC har gjort katastrofval) men har fått luft under vingarna i krisens kölvatten.

De katalanska demonstranterna har i många bemärkelser rätt i sina klagomål, men att tro att de skulle ha en gyllene framtid som egen nation är naivt. Dessutom ligger det en stor portion bristande solidaritet i ställningstagandet. Om katalanerna inte är villiga att ge mer än de får inom ramen för Spanien borde ett framtida självständigt Katalonien överväga att även låta Barcelona slippa subventionera de övriga katalanska provinserna. Sedan kan de fortsätta ned på lokal nivå och låta de svagaste kommunerna falla.

Tål att tänka på.