Marina Van Stekelenburg och maken Mike tillbringar allt mer tid i Sverige och det var där de nåddes av nyheter om översvämningen. En av deras grannar ringde och berättade att de behövde flytta deras bil, för att undvika att den skulle spolas bort.
–Vi hade gäster boende i vårt hus och vår granne såg till att de checkade ut tidigt på tisdagen, eftersom vattnet steg oroväckande snabbt, berättar Marina.
Museihuset ARTEstación ligger intill järnvägsstationen i Álora, nere i dalen, men själva bostaden klarade sig från vattenmassorna. Det gjorde däremot inte ateljén, som ligger nere vid flodbädden i en citruslund.
–Studion fylldes av regnvatten som forsade ner och slog sönder dörren, liksom av lera från floden som svämmade över sina bräddar. Vattnet nådde upp till en meter inne i ateljén och alla möbler och utrustning i dem förstördes.
Först natten till den 3 november var Marina och Mike tillbaka i sitt spanska hem och det första dygnet ägnades åt att sätta allt i huset i ordning. Marina kände att hon behövde ett dygn på sig för att ställa in sig mentalt på den syn som väntade i hennes ateljé.
–Det var fortfarande tjockt med lera därinne, sex dagar efter översvämningen och vi har fått dels göra ett litet hål i väggen, dels spola med vatten för att få ut sörjan.
Ateljén fungerar även som Marinas lager och hundratals verk från de senaste 25 åren har gått förlorade, främst akvareller men också ett flertal oljemålningar.
–De nyaste tavlorna klarade sig dock, turligt nog, då de låg på hyllor dit vattnet inte nådde upp.
Marina har filmat förödelsen och även om hon är förfärad så konstaterar hon att det kunde ha varit värre.
–Vi lever ju åtminstone, säger hon och tänker på de många dödsoffren vid översvämningarna i Valenciaområdet.
Det är många varierade känslor för Marina Van Stekelenburg. Hon har en personlig relation till vart och ett av sina verk, som hon förknippar med de olika perioder av hennes liv när de målades. Det är därför något mycket dyrbart för henne som gått förlorat. Samtidigt så har något annat hänt i samma veva, som fått förlusten av tavlorna att kännas sekundär.
–Vår älskade tik Ruth var döende när vi fick besked om översvämningen. Då kände jag att jag inte hade energi att även sörja min förlorade konst. Vi begravde Ruth i Sverige innan vi reste tillbaka till Spanien och det känns bra att hon slapp uppleva detta.
Álora ligger, liksom andra samhällen som Pizarra, Cártama och Ahaurín El Grande, i Guadalhorcedalen och att floden svämmar över är i sig inget ovanligt. Området led kraftiga översvämningar hösten 2012, då ateljébyggnaden också översvämmades och den intilliggande järnbron från 1935 spolades bort.
–Då hade jag visserligen inte min ateljé i byggnaden, men jag visste ju att den kunde hamna under vatten. Tänk om man bara hade stuvat allt högre upp…
Jämte förlusten av tiken Ruth sörjer Marina Van Stekelenburg mest att så många verk förblivit osålda och nu gått förlorade. Hon upplever nu att hon samlar på sig för mycket och funderar på att ha någon slags utförsäljning och kanske till och med slänga alster som inte blir sålda.
–I somras ställde jag ut en massa verk på gatan utanför min ateljé i Sverige och uppmuntrade folk att ta tavlor och ge ett frivilligt bidrag.
Den som vill rädda några av Marinas tavlor före de eventuellt hamnar på bål är välkomna att besöka hennes sida på Instagram, där hon visar vilka verk som kan köpas: https://www.instagram.com
Video:
Kommentarer
Endast prenumeranter på SK Premium+ kan kommentera artiklar.