Bussen från Sevilla har just släppt av mig. Hälften av passagerarna skulle, liksom jag, av i Aracena, övriga har gått ut för att sträcka på benen medan chauffören vilar. Själv har jag gått iväg och satt mig på en bänk i skuggan av ett träd. Bakom ryggen ruvar borgen och kyrkan högt uppe på berget. Jag blundar och lyssnar på fågelkvitter. Andas in den friskaste, klaraste luft jag känt på två veckor. Så länge hade jag varit iväg och jobbat.

Efter en kvart kommer sambon och barnen för att hämta mig, och det är så skönt att ha dem där, att vara hemma. En vecka har vi framför oss, innan jag ska iväg på nästa resa.
Att jobba som reseledare är väldigt roligt. Och intensivt. I mitt fall så intensivt att det är svårt att släppa jobbet när jag kommer hem. Inte bara för allt som ska rapporteras, utan jag drömmer dessutom om resan tre-fyra nätter efter hemkomsten.

Jag är ensam ansvarig för en stor grupp som jag reser med till fantastiska platser; Alhambra och moskén i Cordoba till exempel. Vi upplever flamenco, vinprovning, Ronda och Sevillas vackraste gator och parker. Aporna på Gibraltar. Det är fint att få ta med dem till allt detta och se resenärerna uppleva Andalusiens skatter. Men när jag kommer hem har aporna och världsarven ingen betydelse alls, jag vill bara vara hemma med barnen. Att vara borta från dem är den stora nackdelen med mitt jobb. När detta publiceras har jag varit ifrån dem sex veckor sedan årsskiftet, och ytterligare fyra veckors frånvaro återstår innan deras sommarlov börjar.

Efter tre inplanerade resor i höst blir det äntligen en förändring och mer tid hemma, men just nu är det som det är. Ibland frågar vi oss om det är värt allt detta, för att köpa en bostad.

Att komma hem är både underbart och stressande. Jag kontrollerar hur många av mina växter som har dött medan sambon glömt att vattna (alla jordgubbsplantor, den nya persiljan, blommorna...) och suckar över vad påskregnet har ställt till med, nu syns det verkligen. Nya fuktfläckar i köket, nytt svartmögel, en grupp livs levande svampar (!) som växt upp vid bokhyllan där hallväggen läcker in vatten vid kraftigt regn. Jag ska ta hand om det här, tänker jag, och vet att jag inte kommer hinna allt som behövs under min lediga vecka.

När jag är hemma vill jag hinna allt. Storstäda det som sambon inte hunnit med när han haft ensamt ansvar för barnen, plantera om växter, beskära, byta lakan, fixa och dona. Sätta guldkant på tillvaron för de viktigaste personerna i mitt liv. Göra små saker som får dem att le, bli glada och känna sig omhändertagna. Köpa jordgubbar som femåringen tycker så mycket om. Blåbär till nioåringen. En kall öl till sambon efter jobbet.

Överraska med favoriträtter, chokladbollar och en nybakad drömtårta. Plantera blommor i de stora utomhuskrukorna vid dörren där det varit visset sedan förra våren. Se till att sambon får vila.

Jag ordnar ett ordentligt lördagsmys med allas favoritgotter. Vi ser Cirque de Soleil på dvd:n som kommit med posten, samma föreställning som vi såg live för fem år sedan i Sevilla. Föreställningen Kooza var fantastisk, nioåringen och jag minns, femåringen var inte med men blir uppslukad och ser om hela den långa föreställningen tre gånger. Jag lovar henne att hon ska få följa med nästa gång.

Vi hinner med ett härligt födelsekalas hemma hos en av barnens klasskompisar som bor mitt i ingenstans. Vi har så roligt allihop! Barnen virvlar runt bland gungor i urlånga rep och studsmattor, springer på skattjakt på berget och leker, medan vi vuxna håller oss till den trivsamma terrassen under blåregn, ätandes, drickandes och pratandes. Klockan tio på kvällen är det mörkt, dags att dra sig hemåt, och vi lyser med ficklampor för att ta oss över den lilla svajiga gångbron och hitta bilen där den lämnades på kanten till ett mindre stup.

Vi hinner med att sälja fröer på en bymarknad som skolan medverkar på, hälsa på kompisar och uppleva världens hagelstorm. Barnen springer ute med cykelhjälmar för att skydda sina huvuden och samlar hagel i skålar och öppna paraplyer för att sedan göra iskall dricka av hagel och pressad apelsin.

Vi hinner mycket under veckan, men allra bäst är att bara vara hemma. Sitta i soffan med barnen. På söndagsmorgonen är det femåringen som har placerat sig hos mig. Hon har tagit av sig pyjamaströjan och jag stryker hennes varma mjuka små armar och håller om henne för att hon inte ska frysa. Hon kurar ihop sig i min famn, blir så liten, så liten. Alldeles tysta sitter vi så.
– Mamma, säger hon plötsligt.
–Fisar är gröna.
–Jaså, säger jag överraskat och fnissar till.
–Är alla gröna? Eller finns det pruttar med andra färger? Rosa? Blå? Svarta?
–Nej. Men en del är gula. Gröna och gula.

Jag ler med läpparna mot hennes mjuka hår. Drar in hennes doft. Där och då vill jag stanna tiden. Vill inte resa bort från barnen mer. Vill bara stanna hemma, och vara mamma.